Vandrande pinnar
Jodå, jag hade vandrande pinnar när jag var liten. Pinnar som vandrar, eller nä, gungar. Mina pinnar var gungande pinnar och inte till någon nytta alls. Söta? Nä, Smarta? Nä, Vackra att titta på? NOT. Mina vandrande pinnar bodde i en stor glasburk med trädpinnar att gunga på. Fy fan vad det luktade i burken och jag vågade ju inte ta i dem heller så det blev aldrig rengjort i deras hem. Någon slog i mig att de bara åt murgröna & gurka och var hittar man murgröna? Jo på husväggen hos några stackare ett par gator bort och dit smet jag ofta och pallade när det var mörkt.
Vad gömmer sig i murgröna som växt på en husvägg de senaste 400 åren? Jo, stora spindlar och massa äckliga kryp som man inte ens trodde existerade så det var ju sådär lagom lätt att sköta detta på ett tyst och snyggt sätt. Det var ju som så att jag sprang genom häcken och in under köksfönstret som oftast var tänt för att senare dra åt mig en näve full med blad och sen kasta mig genom häcken till trygga sidan och skaka bunten med löv kraftigt hela vägen hem för att äckelkrypen inte skulle hamna i min burk och äta upp mina pinnar eller ännu värre, leta sig in i min jackärm.... uuuuueeeee.
Jo just det, mina pinnar förökade sig själva, de är inte honor eller hanar så jag hade två och sen hade jag kanske 222 och en halv. En dag släppte jag ut dem i trädgården, bara så där... och såg dem vandra... nä gunga iväg. Jag har inte skänkt dem en tanke sedan dess, förens nu.
Ha det bra i pinnelen!
